Foto: John Lööf Green

Kort sagt – läget är allvarligt och det är svårt att skönja en samlad strategi från naturvårdens sida.

På basis av Skogsstyrelsens bristanalys från i våras, Naturskyddsföreningens remissvar från 1992 (som jag var huvudansvarig för) och en del andra källor har jag försökt att finna realistiska vägar framåt för att säkra de faktiskt riktigt bra och ambitiösa principmål som riksdagen ett antal gånger ställt sig bakom. En röd tråd i förslaget är att vi måste få fram en politik som ger alla skogsägare tydliga ekonomiska motiv för att på ett konstruktivt sätt medverka i naturvårdsarbetet.

Förslagen i korthet:

1. Skriv in ett antal obligatoriska, straffsanktionerade hänsynskrav i skogsvårdslagen (lämnade stora träd eller volym ved vid avverkningar)

7. Ambitiös miljöcertifiering kan vara ett viktigt komplement till men kan aldrig ersätta behovet av en rättvis och effektiv lagstiftning.

Den PM jag satt ihop gör verkligen inte anspråk på att vara ett fullständigt förslag. En del saker har jag kanske helt fått om bakfoten. Syftet är att riva igång den debatt som jag tror är absolut nödvändig om vi ska vända den långa tillbakagång naturvården i skogen upplevt. Läs min PM och ge dina kommentarer, helst här på Skogsnätverket.se, men gärna direkt till mig: magnus.nilsson@naturskyddsforeningen.se.

Dokument att läsa
PM Fungerande naturvård i skogen (Magnus Nilsson 2010)
Läsanvisning
Regeringsuppdrag grön infrastruktur (M2010/3407/N)
Remissvar skogspolitiken inför 2000-talet (Naturskyddsföreningen 1992)

Magnus Nilsson

Intressant? Läs även andras åsikter om Skogsbruket, Strategi, FSC, Naturskyddsföreningen, Bristanalys

Vi ledde under nära tio år den ideella sidan i ett samarbete mellan ideell naturvård i Dalarna och länets skogsmyndighet.

I 1979 års skogsvårdslag fick omsorgen om naturhänsyn för första gången en egen paragraf i skogsvårdslagen, § 21. Naturhänsyn gällde nu överallt i samband med skogsbruk och avvägningen mellan allmänintresset naturskydd och skyddet för den enskilda egendomsrätten kunde innebära att maximalt 10% av en markägares innehav i en kommun måste avstås till något allmänintresse, exempelvis naturvård.
Visst låter väl detta som ett adekvat svar på det av FN nyss deklarerade: ”Biologiska mångfaldens år 2010”! Ett svar även betingat av att de rödlistade skogslevande arterna i landet blivit fler. ArtDataBankens nya ”rödlistning” 2010 förde också upp några rätt välkända tidigare signalarter, garnlav, ullticka, tallticka m.fl. på hotlistan. Där sitter nu 2131 skogslevande växt- och djurarter och hukar, oroliga för sin överlevnad!

Erfarenheterna från 1980-talets framgångsrika samarbete i Dalarna visar, som vi ser det, framförallt tre saker: att samarbete kan vara bra och givande (tack Hans Petré!), att man inte skall väcka den björn som sover och att ekonomisk makt oftast tar sig rätt. Samarbetet låg rätt i tiden och gav utdelning främst i form av en ökande aktivitet. Fokus hamnade på bevarandefrågorna, många utbildningsprogram växte fram och så småningom också ArtDataBank och Nyckelbiotopbegrepp. Dalarna hade då över 20 distrikt, idag är det tre, och i varje distrikt engagerades en eller flera ideella kontaktpersoner. Naturvårdarna lämnade till distrikten uppgifter om var tjäderspel och guckuskolokaler mm. fanns och fick i gengäld tillgång till aktuella avverkningsanmälningar. Då paragraf 21 också hade en högre, ”särskild” nivå, exemplifierad av just tjäderspel och guckuskolokaler, där areellt mer omfattande skydd ofta krävdes, uppstod ibland konflikter.

Den sovande björnen, läs: olika ägarintressen, tex Skogsindustrierna och LRF, väcktes till en intensiv lobbying och gradvis pressades brytpunkten mellan de motstående intressena, den sk toleranströskeln, neråt. Till slut var toleranströskeln så låg, att den fick namnet ”bagatellartat intrång”, men det skulle bli värre!
Carl Bildts regering tillsatte i början på 1990-talet den sk Fri- och rättighetskommittén, att göra översyn av grundlagen. Det hette att lagstiftningen skulle EU-anpassas. Nu kommer det ”bagatellartade intrånget” igen och införs sedan i grundlagen! Därmed var likställdheten uppriven och markägarintressena fortsätter därefter att håva in vinsterna. Nu skall markägarna ersättas med 125 % av värdet av marken vid en reservatsbildning! På hemmaplan flörtar minister Carlgren inför valet med markägarna: ”Inga fler naturreservat på Gotland!” (GT 100611)

Den hoppingivande likställdheten från 1979 har vänts till ökande ”likstelhet” på 2000-talet, en likstelhet, som särskilt drabbar skogens växt- och djurarter. Antalet rödlistade arter ökar, medan gammelskogarna kalhuggs och intensivskogsbruk påbörjas i stor skala. Att kalla detta ”den svenska modellen” är genomfalskt.
Inte ens rötveden, så viktig för många hotade organismer, får längre vara ifred! Den betingar idag, som flis, ett allt högre pris. En skön tyngd i plånboken för säljarna, men också en allt mer tyngande utdöendeskuld för de växter och djur, som är den biologiska mångfalden, länken till våra egna liv, till vår långa historia på Jorden.

Före storskiftet på 1800-talet, fanns ingen allmän äganderätt till skog. Denna nu expanderande ”rätt” är alltså runt 150 år, medan evolutionen behövt miljontals år för att få till skogsekosystemet. Rätten för växt- och djurarter att få finnas till, ekosystemens biologiska mångfald, lyfts nu däremot fram av FN, som prioriterat mål under 2010. Ute i skogarna pågår samtidigt knaprandet på liket, dvs. slutskedet av exploateringen av gammelskogarna oförtrutet. Där motarbetas initiativet från FN, varje dygn, året runt.

Rolf Lundqvist
Sören Nyström
Åke Persson
Ideella naturvårdare i Dalarna.

Läs även andras åsikter om Dala-Demokraten, Skogsvårdslagen, Dalarna, Skogsindustrierna, FN, Biologisk mångfald, Rödlistade arter

– När vi skalar av den gröna fernissan ser vi en grå politik, ett systemskifte där naturvård och Allemansrätt ersätts med produktion och ägande, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen.

I rapporten ”Naturvårdspolitiken i Sverige 2006-2010 – en vitbok” har regeringens arbete med naturvårdsfrågorna sakligt granskats. Det handlar om en mängd förändringar allt från små ändringar i regeringens instruktioner till myndigheter och utredningar, till stora lagförslag och budgetsänkningar.

– Viljan att bevara naturen och värna den biologiska mångfalden till nytta för alla har fått stå tillbaka för kortsiktiga vinster och enskildas intressen, säger Mikael Karlsson.

Den största kritiken finns på fem områden
• Skogen: En rad åtgärder har främjat en ökad virkesproduktion framför målet att värna skogen som naturmiljö. Intensivskogsbruk med ökad kemikalieanvändning, lägre miljökrav och främmande arter lyfts fram.

• Reservat och skydd: Budgeten för inköp av mark till reservat räcker till 50 procent mindre än den gjorde 2006. Ett nytt beslut att använda statlig mark från Sveaskog har dock inneburit en temporär ambitionshöjning, men budgeten sänks kommande tio år.

• Strandskyddet: En lagändring försvagade skyddet av våra stränder där många hotade växt- och djurarter trivs. Fler grunder ges för dispenser och det blir svårare att utöka skyddet till 300 meter. Allemansrätten urholkas och fler känsliga stränder bebyggs.

• Rovdjur: Licensjakt har införts på varg och järv. Det har införts en rätt att skjuta rovdjur redan om en skytt anser att det hotar ett tamdjur. Missbruk av den regeln kan knappast beivras. En hård begränsning har skett av lodjurs- och vargstammarna.

• Jordbruk: Stödet till ekologisk produktion har minskats med 100 miljoner trots att produktionen är mer skonsam mot hotade arter. Det har blivit svårare för lantbrukare att ställa om till ett giftfritt och ekologiskt jordbruk.

– Att skydda den biologiska mångfalden är en nödvändighet för att på lång sikt klara välfärden för människor. Naturvården var eftersatt även under den förra regeringen. Nu hoppas vi på besked före valet från alla partier om den framtida naturvården, säger Jonas Rudberg på Naturskyddsföreningen som varit projektledare för rapporten.

Läs rapporten här
Läs debattartikeln i DN
Media: Aftonbladet, SvD,
Andras kommentarer: Svenska Jägareförbundet, Jens Holm, Mikael Karlsson, André Assarsson, Alliansfritt Sverige, Svensson

Upplands skogar har både upplevelsemässigt och ekologiskt kraftigt förändrats på mindre än en mansålder genom skogsbruket. Tidigare fanns en hel räcka med brukningsmetoder. Många små skogsägare nöjde sig med att plockhugga grovt timmer och gallra, andra kalhögg mindre ytor.

I dag ingår nästan all skogsmark i ett storskaligt produktionslandskap där stora ytor kalavverkas då träden bara är 60-80 år. Även om man på senare tid börjat ta naturvårdshänsyn, som att lämna kvar döda träd och spara enstaka så kallade evighetsträd är detta inte tillräckligt för att hindra utarmning av den biologiska mångfalden.

All avverkning sker med processorer som gör stora markskador och kräver ett finmaskigt nät av skogsbilvägar. Detta har lett till att skogen håller på att omvandlats till ett sargat industrilandskap med trädplantager.

Gran- och tallplantorna som sätts på hygget är ofta genetiskt avvikande från den skog som växte där tidigare och i värs ta fall av främmande trädslag som contortatall.

Det blir en så kallad monokultur där granarna står tätt uniformerade likt soldater i gruppkolonn och förkväver skogens mångfald av växter och djur, som ses mest som konkurrenter eller skadegörare.

I framtiden kommer de flesta skogar att sakna stigar, och de fritt strömmande bäckarna är ersatta med grävda diken som dränerar skogens artrikaste miljöer.

I objektivitetens namn ska sägas att den här beskrivningen inte gäller för precis hela Uppsala län – för visst finns det oaser av gammelskog kvar på flera ställen i länet, men även dessa pärlor är starkt hotade.

För att bevara den biologiska mångfalden, och för att kommande generationer ska få uppleva en skog som under lång tid fått utvecklas fritt, har regeringen anslagit me del som Naturvårdsverket fördelar länsvis.

För Uppsala län finns målet att 29 900 ha produktiv skogsmark skall undantas från skogsproduktion till år 2010.

Tanken är att av den arealen skyddas 9 600 hektar som naturreservat, 3 200 som biotopskydd och 17 100 förväntas bevaras genom frivilliga insatser från skogsägarnas sida. Länsstyrelsen skriver på Miljöportalen att bara ”5 353 hektar skogsmark för naturreservatsbildning säkrats via köp, intrångsersättning eller statsbidrag till och med oktober år 2008. Arealmålet för naturreservat, biotopskydd kommer att bli mycket svårt att nå under perioden.” Detta är en uppfattning som delas av den ideella naturvården i länet.

Förutom att man inte lyckas uppnå arealmålet ifrågasätter vi flera prioriteringar som länsstyrelsen gjort. Man planerar till exempel att köpa in cirka 1?500 hektar skogsmark, varav minst en tredjedel saknar skyddsvärde enligt vår uppfattning, för att utöka Florarnas naturreservat. Om detta sker för att främst uppfylla arealmålet och på bekostad av andra mer skyddsvärda objekt måste en omprioritering ske.

Vi har inom Naturskyddsföreningen Uppsalas skogsgrupp genom inventeringar funnit flera skyddsvärda objekt, men har mötts av beskedet från länsstyrelsen att resurser saknas för nya reservat. Kan det bero på att Länsstyrelsen senaste året bara lyckats äska cirka tio miljoner kronor mot tidigare 30.

På nästa nivå i hierarkin finns Naturvårdsverket. Där är problemet främst att budgeten för markinköp är för liten för att uppnå den gräns på tio procent av skogsarealen som artdatabanken i Uppsala uppskattar måste skyddas för att den biologiska mångfalden långsiktigt inte ska utarmas. Kostnaden är nationalekonomiskt liten jämfört med andra utgifter i landets budget, och skogsnäringens bidrag till näringslivets totala förädlingsvärde lär uppgå till endast 3,5 procent.

Genom frivillig avsättning vill man ändå försöka komma i närheten av det reel la skyddsbehovet. Men detta verkar inte fun gera i praktiken. Till exempel har länsstyrelsen av pengabrist tvingats låta några skogsreservatsobjekt i Tierps kommun förvandlas till frivilliga skyddsområden, vilket lett till att de till största delen avverkats.

Skogsstyrelsen har i en utvärdering funnit att privata markägare främst avsätter skog med lågt virkesvärde i sina frivilliga avsättningar, och det är allvarligt då det är högproduktiv skog med höga naturvärden som det råder akut brist på.

Frivillighet kan naturligtvis ändå vara ett komplement till skogsreservaten och det finns eldsjälar som bör stöttas men så länge överenskommelser saknar juridisk grund blir de lika tandlösa som dagens skogsvårdslag. Den som bryter mot uppsåten riskerar inget straff!

Vi har också sett exempel på att en av länets stora skogsägare i stället för att samarbeta har gallrat sönder skyddsvärd naturskog. Det är svårt att se någon annan avsikt än att skogen på detta vis ska förlora sin skyddsstatus och därmed fritt kunna avverkas.

På den högsta nivån finns Miljövårdsdepartementet och regeringen som ytterst styr hur mycket resurser som ska satsas på att bevara biologisk mångfald. Det finns många goda skäl för att värna den biologiska mångfalden enligt den uppmärksammade miljöekonomiska TEEB-rapporten.

Inte bara tropisk regnskog utan även den svenska skogen kan innehålla okända naturprodukter som kanske skulle kunna utnyttjas som till exempel läkemedel, livsmedel eller kemiska produkter. En gammelskog har också en bred genetisk bas som klarar klimatförändring bättre än den planterade skogen. Undersökningar visar att välbefinnandet ökar om man bor eller vistas i områden med inspirerande natur.

Men i slutänden är skyddet av skogen och annan natur en etisk fråga. Har vi rätt att urskillningslöst utrota vilda djur och växter? Ungefär hälften av landets 3?600 rödlistade (hotade) arter finns i skogen, vilket antyder hur långt utarmningen gått.

Dilemmat är att om anslag trots allt kommer om fem eller tio år så finns det då antagligen ingen skyddsvärd skog kvar. Att kloc k an är fem i tolv är säkert både skogsägare, politiker och tjänstemän inom naturvården väl medvetna om.

Om politikerna verkligen menar något med löftet att rädda den biologiska mångfalden borde man handla kraftfullt. Upp till bevis eller deklarera ärligt att skogsskyddet har låg prioritet!

Jörgen Sjöström
sammankallade i Naturskyddsföreningen i Uppsala läns skogsgrupp
Marianne Kahn
ordförande i Naturskyddsföreningen i Uppsala län

Det verkar som om miljörörelsen i stort sett saknar insikt om den existentiella aspekten av dagens situation när det gäller människans förhållande till resten av det levande. Inte på individnivå, men som organisationer. Det finns en dominans för naturvetenskapliga aspekter (och de behövs givetvis) medan det grundläggande ifrågasättandet försummas. Miljörörelsen fungerar därför inom ramen för det industriella tänkande, som dominerar vårt samhälle och som lett till våra problem, trots att det skulle behövas en radikal omprövning av just detta sätt att tänka.

Jag tror att det finns två helt skilda sätt att se på relationen mellan människan och resten av naturen. Det ena är det som dominerar vårt samhälle sedan några hundra år tillbaka. Människan ses då som skild från naturen i övrigt. Människan står utanför och är överordnad den övriga naturen. Hon är ägare och kan själv välja hur hon vill nyttja naturen. Detta synsätt är grunden för det sätt att försörja sig som vi alla lever av.

Människan egna tankar och idéer betraktas som det som driver utvecklingen framåt. Människan kommer på något, samlar ihop de resurser hon vill använda och genomför sitt projekt. Naturen föreställer man sig närmast som oändlig. Ekonomin kan följaktligen inriktas mot ständig tillväxt. All knapphet ses som relativ; alltså, om en resurs skulle sina, så finns det alltid något annat att använda som ersättning.

Denna föreställning är inte förenlig med att Jorden är ett klot med begränsad yta och volym. Trots att vi alla sett bilder på planeten sedd från rymden, så dras inga samhälleliga konsekvenser av detta. När man börjar förstå att det faktiskt finns en del miljöproblem och att resurser kan bli knappa, så hittar man på begreppet uthålligt utveckling. Denna baseras på samma sorts tänkande som skapat problemet och kan aldrig leda till någon lösning på den problematiska relationen mellan människan och hennes omgivning. Insikten om att vi nått vägs ände saknas.

Enligt min mening bör man i stället övergå till den andra synen på människan i sin relation till naturen. I denna kan man inte skilja mellan människan och andra levande arter. Människan är oupplösligt förenad med resten av naturen och inte ens principiellt kan hon skiljas från den. Med detta synsätt kan man aldrig legitimera en över- och underordning som den andra modellen gör. Detta synsätt kan leda till att de verkliga möjligheterna inför framtiden kan iakttas samtidigt som felaktiga vägar blir tydliga. Människan har medvetande och kan ta ansvar, men är inte fri att agera utanför de naturgivna ramarna för hennes existens.

Detta radikala synsätt ser jag dessvärre inte mycket av. Den finns i Arne Næss´ ekosofi som en fundamental grund. Den kan också noteras hos enskilda människor i vår kultur, och hos en del andra kulturer, men är i övrigt rätt frånvarande. Även i miljörörelsen.

Att gå till botten med den grundläggande synen på människan och hennes villkor på Jorden är nödvändigt. Åtminstone nu när, vi ser miljöproblemen samla sig till globala förändringar som ingen kommer undan, och där till och med klimatet ändras beroende på människans verksamheter.

Enligt min mening har således miljöorganisationerna försummat att göra denna grundläggande tankeförändring. Jag anser att även de hänger kvar i det industriella tänkandet. Det leder dem till att engagera sig i sådana lösningar på miljö- och resursproblemen som också ligger inom ramen för detta. Detta leder till förslag som kortsiktigt kan ge vissa fördelar, men som inte ifrågasätter de anspråk människor har på vad naturen skall kunna leverera. Det existentiella nytänkande som behövs verkar inte komma från det hållet. Detta är kanske inte så förvånande ändå. Miljöopinionen har ju vuxit fram som en reaktion på det industriella tänkesättets värsta konsekvenser. Det kan te sig naturligt att avhjälpa dessa, men risken finns att man fångas av det närliggande och inte mäktar med den grundliga omprövning som krävs.

Som ett exempel kan man använda förkärleken för etanol som fordonsbränsle. Redan på ett tidigt stadium stod det klart att etanol aldrig kan bli någon ersättning för fossila bränslen. Helt enkelt därför att problemet är att vi har en alltför omfattande bilism. Att ändra samhällsstrukturen är det primära. Vilka bränslen vi använder för återstående trafik är sekundärt. Ändå finns det massor av miljöengagerade människor som tycks tro att etanol som fordonsbränsle är något bra. Min tolkning är att man inte tagit det nödvändiga tankemässiga steget, utan fortfarande ser människan som stående utanför naturen.

Andra exempel: Naturskyddsföreningen hade ett projekt som handlade om en grundlig omprövning, ”Lättare packning”, men det lades ner och försvann. Den grundläggande kritiken mot exempelvis skogsnäringens och utsjöfiskarnas totala brist på förståelse för vad som krävs för att ta långsiktiga hänsyn saknas i stort. Dessa näringar vidtar smärre förbättringar inom ett rådande mönster av rofferi. Mentaliteten är kolonial. Man tar det man behöver och ser inte ens andra aspekter än de egna. Här kan man verkligen tala om behovet av synvända, men sådana krav ställs av enskilda miljöengagerade människor, och inte av den organiserade miljörörelsen.

Jag skulle gärna se ett systematiskt samarbete mellan ekofilosofer och miljörörelsen. Ur detta skulle en ny förståelse kunna utvecklas inom miljörörelsen för att dagens problem inte är av teknisk, ekonomisk, eller organisatorisk art, utan av existentiell natur. Det vill säga handlar om den individuella och gemensamma tolkningen av tillvaron. Ur en sådan samverkan skulle säkerligen en pånyttfödd, radikal och betydande miljörörelse utvecklas.

Intressant? Läs även andras åsikter om Ekosofi, Arne Næss, Etanol,Naturskyddsföreningen, Industrialismen, Miljörörelsen

Dessa träd är illegalt fällda längs floden Arûa, i delstaten Pará, en svåråtkomlig skövlingsregion som Lundström belyser i sin bok om Amazonas. Foto: Klas Lundström

Klas Lundström, författare till boken ”Amazonas – Reportage från jordens lungor”, debatterar om en ny lag (lag 458) som bland annat innebär att 67 miljoner hektar tidigare skyddad regnskog kan komma att hamna i storgodsägares händer.

En ny lag i Brasilien signalerar att det nu blir svårare att komma åt olaglig markkonfiskation, sojaexpansion och slavarbete. Lagen legaliserar nämligen tidigare fall av ”land grabbing”.I början av juni 2009 klubbades den kontro­versiella lagen 458 igenom i den brasilianska senaten, efter att framgångsrikt ha passerat underkammaren.

Lagen innebär en utförsäljning av 67 miljoner hektar av tidigare skyddad regnskog (som väntas hamna i storgodsägares ägo) och en legalisering av fall av illegala markkonfiskationer, så kallad land grabbing. En kolonialism som fördrivit tusentals människor, etablerat en organiserad brottslighet och politisk korruption, en politik som därtill tvingat sociala rättigheter och en fungerande stats- och rättsapparat på flykt.

Utförsäljningen av markplättar som hittills varit inom statlig ägo innebär ett para digmskifte, och förespråkare av ett hållbart Amazonas är farligt nära att nu förlora kampen inom det område man tidigare — åtminstone på papperet — kunnat förlita sig på: det juridiska.

Den nya lagen sänder signalen att det blir svårare att anmäla och komma åt olagliga markkonfiskationer, miljöskadlig sojaexpansion, slavarbete, monokulturer och vinna saken i domstol då lagen ämnar legalisera tidigare fall av land grabbing.

90 procent av skövlingen av Amazonas regnskog åren 2006-2007 var olaglig, fastslår Greenpeace egen kartläggning, stödd av satellitbilder. Fenomenet med land grabbing i Amazonas är skenande, fastslår den brännande aktuella Greenpeacerapporten Slaughtering the Amazon, publicerad samtidigt som lag 458 klubbades igenom.

Hellre än att ta itu med problemet låg ”ett lagförslag inför brasilianska kongressen som skulle belöna marktjuvar genom att tillhandahålla dem rätten över redan ockuperad mark”, fastslår Greenpeace och tillägger att ett andra lagförslag mer än skulle fördubbla procentandelen skog som kan komma att röjas i närhet till en fastighet. Det största incitamentet för Brasiliens expanderande boskapserövring av Amazonas är avsaknaden av regionalt politiskt ledarskap. Tomrummet fylls i stället för politiska direktiv och ekologisk hänsyn av korruption, laglöshet, billig arbetskraft och ett tyst samhällsklimat. Slaughtering the Amazon är en siffrans uppgörelse med köttindustrin.

I Amazonas lever miljontals människor, majoriteten är småbrukare, beroende av vad jorden har att erbjuda. Deras framtid är osäker i kölvattnet av bibehållen skövlingstakt och uteblivna sociala satsningar. Foto: Klas Lundström

Greenpeace kartläggning av 2000-talets sojabonanza och boskapsexpansion i hjärtat av världens största regnskog visar hur stigande efterfrågan på billigt nötkött, virke och amazonskt läder har trängt undan människans sunda förnuft. I dess ställe har politisk likgiltighet och ekonomiska marknadskrafter planterat sig.

Brasilien har under 2000-talet seglat upp som världens mest växande sojaproducent och boskapsuppfödare. Sojaplantager tränger undan småbönder och multinationella sojajättar genmodifierar sina grödor som dödar jorden och omöjliggör för framtida skördar. Det ”tvingar” sojaproducenten att skövla ny regnskog för framtida skördar av denna monokultur. I spåren av sojabönans miljöförstörande miljardindustri flyter dessutom slavarbete, barnarbete och illegala markkonfiskationer upp till ytan.

Slaughtering the Amazon blottlägger den näringskedja bestående av mäktiga ”tysta samarbetspartners” som köper och säljer vidare varor med Amazonaskoppling i ett nätverk av underleverantörer som ”tvättar bort” sammanlänkningen. Kött, skövlad skog, läder eller soja som till stor del producerats till följd av land grabbing och tvångsarbetskraft.

Företag som, enligt Greenpeace, profiterar på den alarmerande utvecklingen i Amazonas är bland andra svenska Ikea, Nike, Adidas, lyxföretaget Gucci, lågpriskedjan Wal-Mart och biljättarna BMW och Ford.

Amazonas är viktigt för EU:s ekonomi. Nötkött, soja, exklusiva möbler, den största marknaden för de ekonomiska aktörerna i regnskogen (som varje år blir fler) återfinns i EU.

80 procent av delstaten Mato Grossos regnskog är borta för alltid. Där hägrar i stället en storskalig monoindustri anförd av delstatens guvernör och sojamiljardär, Blairo Maggi. Medskyldig i den ekologiska tragedin utan lyckligt slut är den gamle kolonialherren Europa, vars efterfrågan på nötkött och soja har skjutit i höjden.

Boskapsuppfödning står för 80 procent av skogsavverkningen i Amazonas, och Brasilien är överlägset ”bäst i världen” på avverkning. Klimatförändringar dödar 300?000 människor varje år, visar en rapport som Times Online citerat. Samtliga fall i fattiga och politiskt uteslutna delar av världen.

Illegalt ockuperade skogsområden är därtill för närvarande väldigt billig, och gör boskapsuppfödning både förtjänstfull och expanderande. År 2003 underströk en rapport från Världsbanken direktförhållandet mellan skogsavverkning och boskapsuppfödning. Samma rapport avslöjade hur boskapsrancher utgör en allt utbredande grogrund för ockupation, förskingring och affärer med illegalt konfiskerade markområden.

Mario Menezes, biträdande chef för brasilianska NGO:n Amigos da Terra (Jordens vänner), har arbetat i och med Amazonasfrågan i över 30 år. I en intervju med Brasil de Fato påminner han om de facto att 73 miljoner hektar av Amazonas redan har skövlats, varav 80 procent i boskapssyfte. Problemen är många, men framför allt två: straffriheten och den illavarslande utvecklingen. Offentliga medel i Amazonas bör inte användas för jordbruksändamål och expansion i skogen, så som läget är i dag. Amazonas har blivit ett enormt handelscentrum, som vi i slutändan får betala priset för, menar Menezes.

Shaman i amazonas rengskog. Foto: Klas Lundström

Hugo Blanco, välkänd peruansk miljöaktivist och redaktör för tidskriften Lucha Indígena, beskrev samman med sammandrabbningarna mellan stat och demonstranter i Amazonas våren och sommaren 2009 hur 500 års tystnad har ersatts med ett globalt stöd för ursprungsfolkens växande och fysiska motstånd av naturkoloniseringen: Att försvara Amazonas är detsamma som att försvara livet för hela mänskligheten.

Klas Lundström
Journalist och författare till boken ”Amazonas – Reportage från jordens lungor”

Intressant? Läs även andras åsikter om Amazonas, Jurudik, Soja, Kött, EU, Brasilien

Hur kan Svenska Kyrkan bidra till jordstjärnans bevarande? Foto: John Lööf Green

15 länsordföranden i Naturskyddsföreningen uppmanar de nyvalda stiftspolitikerna i Svenska Kyrkan att stå upp för skogens biologiska mångfald.

Nu är valrörelsen över och kyrkovalet avklarat. De närmare 400 000 hektar skog som Svenska Kyrkans stift äger har fått sina förvaltare utsedda. Vi uppmanar framförallt er som blev invalda till stiftsfullmäktige att stå upp för skogens biologiska mångfald.

Enligt en studie som vi i Naturskyddsföreningen har gjort så äger Svenska Kyrkans stift närmare 400 000 hektar skog. Därmed är kyrkan en av Sveriges stora skogsägare. På många håll är skogen grundbulten i den kyrkliga ekonomin. Detta gör det desto mer angeläget att inkomsterna från skogen är etiskt försvarbara.

Vi hoppas att den bibliska förvaltarskapstanken kommer i första rummet när det gäller kyrkans mark. Utifrån dagens ekologiska kunskap skulle det kunna innebära en rad olika åtaganden, bland annat att man aktivt bidrar till att öka den biologiska mångfalden genom naturvårdande skötselåtgärder, att de skyddsvärda skogarna görs kända och avsätts för naturvård och att kemiska bekämpningsmedel, skogsgödsling, dikning och exotiska trädslag utesluts.

Vi tror att kyrkan har det evighetsperspektiv som krävs för att planera för ett hållbart förvaltande. Om Svenska Kyrkan planerar att finnas kvar i tusen år till, så finns det inget att vinna på att jaga efter kortsiktiga vinster. Kyrkan kan bli först med att, i stor skala, ställa om till ett uthålligt mångbrukande av skogen utan kalhyggesberoende. Detta innebär en vidgad syn på skogsbruk där sätten att tjäna pengar är fler än avverkning. Det kan bland annat handla om en utvecklad besöksnäring med ett rikt skogslandskap som basresurs.

Ett hållbart skogsbruk är möjligt, men det är bråttom – större delen av vår skog är redan förvandlad till trädplantage där stora delar av dess ursprungliga naturvärden och skönhet gått förlorade.

Svenska Kyrkan är en unik aktör genom sin närvaro överallt i landet. Genom att visa vägen till ett långsiktigt hållbart förvaltande kan kyrkan bidra till att fler ställer om från dagens kortsiktighet till ett skogsbruk som är hållbart i ett evighetsperspektiv.

Det behövs kyrkopolitiker som står upp för skogen. Folkvalda som talar för en kyrklig vision om hållbart brukande och sköna landskap där både kyrka, människor och natur kan verka i minst 1000 år till. Kyrkopolitiker för skogen: var är ni?

Lars Andersson
ordförande, Naturskyddsföreningen Norrbottens län

Torgny Forsgren
ordförande, Naturskyddsföreningen Västerbottens län

Annkristin Holmberg
ordförande, Jämtland-Härjedalens Naturskyddsförbund

Bernt Persson
ordförande, Naturskyddsföreningen Västernorrlands län

Per-Olof Ericksson
Ordförande, Naturskyddsföreningen Gävleborgs län

Anders Munters
ordförande, Naturskyddsföreningen i Dalarna

Jenny Brodén
ordförande, Naturskyddsföreningen Värmland

Marianne Kahn,
Ordförande, Naturskyddsföreningen Uppsala län

Sven Nilsson
ordförande, Naturskyddsföreningen Västmanlands län

Ingvar Arvidsson,
styrelseledamot, Naturskyddsföreningen i Norra Älvsborg

Boel Lanne
ordförande, Naturskyddsföreningen Bohuslän

Kjell Olsson
ordförande, Naturskyddsföreningen i Kalmar län

Tommie Fagerberg
ordförande, Naturskyddsföreningen Halland

Sam Skällberg
ordförande, Naturskyddsföreningen Blekinge län

Anders Lerner
ordförande, Naturskyddsföreningen i Skåne

Mirjam Lööf Green
Samordnare, Naturskyddsföreningens skogsnätverk

Intressant? Läs även andras åsikter om Svenska Kyrkan, Kyrkovalet, Naturskyddsföreningen, Skogen, Biologisk mångfald, Skogsbruk

Holmen Skog äger 1 000 000 hektar produktiv skogsmark, av denna utgör lämpliga tjäderbiotoper en obetydlig del. Holmen Skog är Miljöcertifierade enligt FSC och har förbundit sig att följa denna standards krav. Detta är bara retorik. Holmen Skog vägrar säkerställa tjäderns bevarandestatus, i livskraftiga populationer

Läs mer på Norrköpings Tidningars webb.

Läs även andras åsikter om Tjäder, Norrköping, Holmen Skog, FSC, Tjäderobservatörerna, Anmälan
.

På söndag är det dags för kyrkoval i hela Sverige. Vi uppmanar er som ställer upp till val till stiftsfullmäktige att bli kandidater för skogens biologiska mångfald.

Enligt en studie som vi i Naturskyddsföreningen har gjort så äger Svenska Kyrkans stift närmare 400 000 hektar skog. Härnösands stift äger 69 000 hektar. Det gör stiftet till en av regionens stora skogsägare. Härnösands stift gjorde 2008 en vinst på 41 miljoner kronor. Detta gör det desto mer angeläget att inkomsterna från skogen är etiskt försvarbara.

Vi hoppas att den bibliska förvaltarskapstanken kommer i första rummet när det gäller kyrkans mark. Utifrån dagens ekologiska kunskap skulle det kunna innebära en rad olika åtaganden, bland annat att man aktivt bidrar till att öka den biologiska mångfalden genom naturvårdande skötselåtgärder, att de skyddsvärda skogarna görs kända och avsätts för naturvård och att kemiska bekämpningsmedel, skogsgödsling, dikning och exotiska trädslag utesluts.

Vi tror att kyrkan har det evighetsperspektiv som krävs för att planera för ett hållbart förvaltande. Om Svenska Kyrkan planerar att finnas kvar i tusen år till, så finns det inget att vinna på att jaga efter kortsiktiga vinster. Kyrkan kan bli först med att, i stor skala, ställa om till ett uthålligt mångbrukande av skogen utan kalhyggesberoende. Detta innebär en vidgad syn på skogsbruk där sätten att tjäna pengar är fler än avverkning. Det kan bland annat handla om en utvecklad besöksnäring med ett rikt skogslandskap som basresurs.

Ett hållbart skogsbruk är möjligt, men det är bråttom – större delen av vår skog är redan förvandlad till trädplantage där stora delar av dess ursprungliga naturvärden och skönhet gått förlorade.

Svenska Kyrkan är en unik aktör genom sin närvaro överallt i landet. Genom att visa vägen till ett långsiktigt hållbart förvaltande kan kyrkan bidra till att fler ställer om från dagens kortsiktighet till ett skogsbruk som är hållbart i ett evighetsperspektiv.

I kyrkovalet behöver vi kandidater som står upp för skogen. Folkvalda som talar för en kyrklig vision om hållbart brukande och sköna landskap där både kyrka, människor och natur kan verka i minst 1000 år till. Kyrkopolitiker för skogen: var är ni?

Bernt Persson
ordförande, Naturskyddsföreningen Västernorrlands län

Annkristin Holmberg
ordförande, Naturskyddsföreningen i Jämtland och Härjedalen

Mirjam Lööf Green
samordnare, Naturskyddsföreningens skogsnätverk

Intressant? Läs vad andra skriver om Svenska Kyrkan, Härnösands stift, Biologisk mångfald, Skogsbruk, Skogen mångfald, Mångbruk

De skogar som nu har fallit för bolagets klinga är skogar som aldrig borde ha avverkats. Skogar som, ur ett landskapsperspektiv, försvinner snabbare än vi ens vågar tänka på. De hänsynsytor som SCA lämnat håller samma klass som de nu avverkade delarna gjorde. Skillnaden är bara att i hänsynsytorna står naturvärdena kvar.

Vi kan inte tolka detta handlande på annat sätt än att SCA på fullaste allvar tror att de med stöd av certifieringen kan avverka skogar med höga naturvärden, såga ner biologiskt viktiga naturvärdesträd och köra sönder död ved. Varför skulle bolaget annars gå ut och säga att de inte gjort något fel? SCA måste verkligen tro att den rådande certifieringen FSC tillåter att naturvärdesträd kapas bara andra naturvärdesträd sparas. Men det är fel. Certifieringen gäller hela skogen, inte bara hänsynsytorna. Ett naturvärdesträd är ett naturvärdesträd, oavsett hur många naturvärdesträd som finns i beståndet.

Detta gäller, enligt både FSC och SCA:s egen policy, väldigt specifikt naturvärdesträd med öppna så kallade brandljud, det vill säga skador på stammen från brand, som har särskilda värden för mångfalden i skogen. Brandljud ska alltid värnas vid avverkningar. Vi räknade till ett hundratal avverkade träd med öppna brandljud på en avverkning av SCA. Att avgränsa en naturskog med så höga biologiska värden, i syfte att avverka, bryter inte bara mot certifieringen utan även sektorsansvaret som innebär att miljömålen klaras. Det visar även på den fullständiga avsaknaden av respekt för naturen från bolagets sida.

Nu håller de sista resterna av oskyddade naturskogar på att försvinna, men bolagen fortsätter att hugga, trots protester från lokalbefolkningar, den ideella naturvården, forskare och naturvårdande myndigheter. SCA verkar vilja fortsätta hugga tills endast fem procent av den naturliga skogen återstår i riktiga bestånd och fem procent som små upphackade hänsynsytor. Återstående 90 procent av SCA:s skogsmark nedanför gränsen för fjällnära skog kommer att ersättas av virkesåkrar. Skogen värderas i förutbestämda procentsatser regionvis i stället för att skogens naturliga värden värnas.

Trots försöken till vad bolaget kallar naturvård så har naturvärden förstörts, naturvärden som bolaget redan kände till eftersom Naturskyddsföreningen hade koordinatsatt och delgivit bolaget dessa.

Är SCA verkligen beredda att offra dom sista naturskogarna för ekonomisk vinning? Att prata om landskapsperspektiv när landskapet samtidigt fragmenteras hårt rimmar väldigt dåligt. SCA hävdar bestämt att företaget har blivit bättre på att göra det som utlovats. Frågan är bara om det gäller att hugga skog eller om det gäller att ta hänsyn till naturvärden.

Mikael Karlsson, ordförande Naturskyddsföreningen

Malin Sahlin, skogshandläggare Naturskyddsföreningen

Intressant? Läs vad andra skriver om SCA, Naturvärden, FSC, Naturskyddsföreningen, Naturskog, Biologisk mångfald, Västernorrland, Jämtland

Anklagelserna är grundlösa då vi inte ställt några krav alls på exploateringsbolaget. I stället har vi arbetat för att den värdefulla naturmarken som hotas av avverkningen skall skyddas som naturreservat och att full ersättning skall betalas ut av staten. Beskyllningarna om att vi skulle ha som mål att driva företaget i konkurs är absurda. Självklart ska en markägare ha ersättning för skogsskydd som går utöver åtaganden enligt certifiering och lag.

Förutom att kräva reservatsskydd har vi även ifrågasatt om en avverkning är förenlig med skogskoncernen Södras egen naturvårdspolicy och löften till miljörörelsen. En självklar roll vi har som grans- kare av de stora skogsbolagen.

Gyllenhammar menar att skogsägarna är rättslösa. Vad han menar är svårt att förstå då skogsmaskinerna samma dag som artikeln publicerades rullade in i Skärsjöskogen. Om någon är rättslös är det naturen och den biologiska mångfalden.

Högre anslag nödvändigt

Orsaken är att regeringen skurit ner anslaget vilket lett till brist på pengar för att inrätta naturskydd. Naturskyddsföreningen arbetar hårt för högre anslag till biologisk mångfald. Skärsjöområdet, där bland annat exploateringsföretaget äger mark, ingår i ett stort tätortsnära naturområde av högsta naturvärde. Här finns stora arealer naturskog, gammelskogar och våtmarksområden som ger förutsättningar för skyddsvärda arter som tjäder, bivråk, mindre hackspett, sparvuggla, smålom, knärot, gransotdyna, gräddporing och granbarkgnagare.

För att bevara natur- och friluftsvärdena krävs att staten agerar då enskilda mark- ägare inte frivilligt klarar detta. För att klara den biologiska mångfalden och ge markägarna rimliga villkor krävs i stället en rejäl höjning av reservatsanslaget.

Vi och de 20 andra miljöorganisationer som undertecknat uppropet Skydda Skärsjöområdet är intresserade av fortsatt dialog. Men det är svårt att prata just nu i larmet av skogsmaskiner.

Michael Nilsson
ordförande Naturskyddsföreningen Härryda
Jonas Rudberg
skogshandläggare Naturskyddsföreningen

Intressant? Läs vad andra skriver om Skärsjöskogen, Naturskyddsföreningen, Södra, Skyddsvärd skog, Göteborg, Miljörörelsen, Naturvärden, Gammelskog

Avverkad urskog i Härjedalen Foto: Olli Manninen

Lars Andersson, Ordförande för Naturskyddsföreningen i Norrbotten, svarar Sofia Arkelsten (M) i NSD debatt.

Hur envist kan man förneka och blunda för fakta? I två debattartiklar har Arkelsten nu påstått att skogsskötsel gör skog skyddsvärd, och sprider dessutom desinformationen att vi inte behöver skydda den mängd skog som vetenskapen visat behövs.
Skogens biologiska mångfald har utvecklats i urskogslandskapet genom naturliga processer, en del mycket långsamma som kan ta bortåt tusen år eller mer.

Genom dem bildas grova gammelträd, silverglänsande torrakor, hålträd, platser med varaktig markskugga, mossbelupna lågor och andra höga värden för tusentals arter som nu hotas eller missgynas – av just skogsskötseln, för att den undanröjer dessa värden i sin strävan efter ekonomisk avkastning.
En offentlig utredning har sammanfattat forskningen och häromåret gjordes en uppföljning som bekräftade resultatet. Den visar att i genomsnitt behöver tio procent av den produktiva skogen permanent skydd mot virkesproduktionens skogsskötsel. Hur kan man blunda för detta?
Slutligen påstår Arkelsten att det finns balans mellan produktion och bevarande, trots att hon som riksdagsledamot har tillgång till en utredningstjänst som kan ta fram statistiken, som tydligt visar att den förkrossande merparten av skogsmarken brukas, medan endast några få procent av skogen skyddas.

Det skulle vara intressant om det kom något moderat förslag på hur man permanent kan skydda skog utan att den är i statlig ägo, om det ska vara som stiftelse eller i annan varaktig form (oberoende av våra korta liv eller bolag som köps upp och ombildas).
I USA äger staten skog och naturskyddade områden, varför passar det inte för moderaterna? Det lär vi aldrig få veta, då syftet med argumentationen verkar vara att offra naturen för ekonomisk vinning.

Arkelsten skulle istället kunna göra en insats genom att driva på sitt parti att återställa de undandragna 200 miljonerna att betala markägare för naturskydd, eller ännu hellre öka anslaget så att vi kan skydda den tiondel skog som behövs, så snart som möjligt – innan gammelskogen fallit.

Läs debatten i NSD 1, 2, 3, 4

Intressant? Läs vad andra tycker om NSD, Norrbotten, Moderaterna, Skog, Biologisk mångfald, Urskog, Naturvårdsanslag, Skyddsvärd skog

Idag formas morgondagens skogslandskap. Foto: John Green

Svar på debattartikel av Bo Hultin (M) och Sofia Arkelsten (M) i NSD 15 juni 2009.

Bo Hultin och Sofia Arkelsten tar i en debattartikel upp skogen. De framför att det är viktigt med levande natur och rikt djurliv och att skogen spelar stor roll för klimatet. Så långt kan man hålla med. Men det är svårt att se att de har några lösningar.

Det enda de argumenterar konsekvent för är privat ägande av skogsmark utan inskränkningar och krav från det allmänna på hur skogen sköts.De sätter insatser för naturvård i andra hand, och tycker att ”reservatsbildningar [...] bör införas med stor restriktivitet” alltmedan 98 procent av skogen är tillgänglig för avverkning och knappt ynkans 2 procent skyddas i reservat.

För att behålla skogens biologiska mångfald behövs permanenta skyddsformer, vilket inte är fallet i privatägd skog. En skogsägare som frivilligt avsatt en god bit av sin skog för fri utveckling efterträds förr eller senare av en annan, som inte alls behöver dela sin företrädares vision. Avverkningar som skulle varit en besvikelse för företrädaren kan genomföras. Vi har exempel i Norrbotten där en framsynt markägare donerat skog för naturvårdsändamål. Hur vill Moderaterna utveckla permanent skydd för skog utan att den behöver ägas av staten?

Om Moderaterna verkligen vill slå vakt om skogen så är man välkomna att ta krafttag och betala vad det kostar! I Naturskyddsföreningens återkommande partienkäter inför riksdags- och EU-val är dessvärre moderaterna det parti som återkommande visar sämst insatser för miljön. Hultin och Arkelsten visar även i sin artikel att det centrala budskapet är mindre resurser till skyddet av allas vår natur. Den Moderatledda regeringen har gjort den största nedskärningen någonsin av naturvårdsbudgeten, en bortkapning på 200 miljoner trots att man inte är i närheten av målet för skogsskyddet! Är det därför Hultin och Arkelsten antyder att kvantitet inte är betydelsefull, med diffus hänvisning till kvalitet? I samma anda skulle skolor kunna ha hundra elever per lärare, med hänvisning till att läraren har hög kvalitet.
Många örnpar kan inte häcka i en enda gammeltall, ens om den är av högsta kvalitet!

Sofia Arkelsten har tidigare skrivit att kyrkan borde skydda mer skog, samtidigt som hon som riksdagsledamot varit med om att skära ner budgeten för att skydda skog. Regeringen accepterar Statens Fastighetsverks krav på betalning för att de ska sluta avverka skyddsvärd fjällnära skog. Pengar som kunde betalats till privata skogsägare.

”Dagens kvantitetsmål för skogspolitiken bör ersättas med ett kvalitetsmål” skriver de. Forskningen har visat vilken kvantitet som behövs för att behålla ett rikt växt- och djurliv. I genomsnitt behöver tio procent av den produktiva skogen nedanför fjällnära regionen permanent undantas från skogsbruk.

Sluta låtsas att ni bryr er om skogens naturvärden. Om ni bryr er, visa det genom att höja statens budget för biologisk mångfald! Återställ snarast de 200 undandragna miljonerna och budgetera för att lösa in återstående skogsmark innan det är för sent. Det kan kräva ännu mer pengar, för vi vet inte om vi ens har tio år på oss.

Svaret är publicerat i NSD den 28:e juli.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Naturskyddsföreningen i Norrbottens län, Moderaterna, Biologisk mångfald, Skog & Klimat, Naturreservat, Fjällnära skog, Naturvärden, Avverkning, Markägare, Regeringen, Statens fastighetsverk

Den 19 november 2008 sade Miljööverdomstolen ja till vindkraftsbygge på Rautiorova, ett berg med en av de sista totalt orörda skogarna i Övertorneå, en av de sista i Sverige.
Om bygget blir av rullar jättelika transporter in på nybrutna vägar. Jättekranar lyfter tunga torn och vingar på plats. Kraftledningar dras. Gammelskogen splittras. Naturvärden i urskog som hittills bara besökts av varelser på två eller fyra ben förstörs för all framtid.

Alla enskilda och myndigheter som har någon kunskap om biologi, natur och naturvård sade nej till detta projekt. Miljödomstolen och Miljööverdomstolen sade ja.

Vi gillar i princip vindkraft, men motsätter oss detta projekt och alla andra som hotar områden med höga naturvärden. Det är nej inte bara till vindkraftverk i urskog utan även i gammelskogar och andra skogar med höga naturvärden. Detta nej kan inte vara ett stort hinder för vindkraftens utbyggnad. De 30 terawattimmar vindkraft per år, som enligt Sveriges nya mål från 2007 ska produceras 2020, kräver mindre än en halv procent av Sveriges yta.

I slutet på förra året presenterades planerna på vindkraftverk på Rautiorova i Övertorneå, på Knittarna i Idre och andra berg med skog med höga naturvärden. Det vore olyckligt att bygga dessa vindkraftverk i skog med höga naturvärden. Inte ens bransch organet Svensk Vindenergi försvarade dessa planer när de presenterades.

Det vilar emellertid ett tungt ansvar på branschorganet och på vindkraftsexploatörerna själva att se till att dessa gammelskogar förblir orörda, att inga kraftverk byggs i skog med höga naturvärden. Stor hänsyn måste också tas till häckningsplatser för pilgrimsfalk, havsörn, kungsörn och andra fåglar som riskerar att dödas av kraftverkens vingar.

Vindkraftens rykte som miljöanpassad energikälla kommer raskt att smutsas om inte vindkraftsbyggarna håller sig borta från lägen där det finns en uppenbar konflikt med höga naturvärden. Vindkraften har burits fram av miljömedvetna människor. Dessa kommer inte att acceptera att vindkraften förstör natur.

Mikael Karlsson
ordförande Naturskyddsföreningen

Viktor Säfve
ordförande Föreningen Skydda Skogen

Lars Lindell
ordförande Sveriges Ornitologiska Förening

Linda Ellegaard Nordström
ordförande Fältbiologerna

Klas Ancker
Miljöförbundet Jordens Vänner

Margareta Edqvist
ordförande Svenska Botaniska Föreningen

Kerstin Bergelin
ordförande Sveriges Mykologiska Förening