Kåre Olsson sticker ut hakan och menar att miljörörelsen behöver förstå människan som en del i ett ekosystem med begränsade resurser för att kunna lösa några problem. Tyvärr så är alldeles för många fast i det industriella paradigmet som mest pratar om tekniska lösningar när det faktiskt först och främst krävs en förändrad livsstil.

Det verkar som om miljörörelsen i stort sett saknar insikt om den existentiella aspekten av dagens situation när det gäller människans förhållande till resten av det levande. Inte på individnivå, men som organisationer. Det finns en dominans för naturvetenskapliga aspekter (och de behövs givetvis) medan det grundläggande ifrågasättandet försummas. Miljörörelsen fungerar därför inom ramen för det industriella tänkande, som dominerar vårt samhälle och som lett till våra problem, trots att det skulle behövas en radikal omprövning av just detta sätt att tänka.

Jag tror att det finns två helt skilda sätt att se på relationen mellan människan och resten av naturen. Det ena är det som dominerar vårt samhälle sedan några hundra år tillbaka. Människan ses då som skild från naturen i övrigt. Människan står utanför och är överordnad den övriga naturen. Hon är ägare och kan själv välja hur hon vill nyttja naturen. Detta synsätt är grunden för det sätt att försörja sig som vi alla lever av.

Människan egna tankar och idéer betraktas som det som driver utvecklingen framåt. Människan kommer på något, samlar ihop de resurser hon vill använda och genomför sitt projekt. Naturen föreställer man sig närmast som oändlig. Ekonomin kan följaktligen inriktas mot ständig tillväxt. All knapphet ses som relativ; alltså, om en resurs skulle sina, så finns det alltid något annat att använda som ersättning.

Denna föreställning är inte förenlig med att Jorden är ett klot med begränsad yta och volym. Trots att vi alla sett bilder på planeten sedd från rymden, så dras inga samhälleliga konsekvenser av detta. När man börjar förstå att det faktiskt finns en del miljöproblem och att resurser kan bli knappa, så hittar man på begreppet uthålligt utveckling. Denna baseras på samma sorts tänkande som skapat problemet och kan aldrig leda till någon lösning på den problematiska relationen mellan människan och hennes omgivning. Insikten om att vi nått vägs ände saknas.

Enligt min mening bör man i stället övergå till den andra synen på människan i sin relation till naturen. I denna kan man inte skilja mellan människan och andra levande arter. Människan är oupplösligt förenad med resten av naturen och inte ens principiellt kan hon skiljas från den. Med detta synsätt kan man aldrig legitimera en över- och underordning som den andra modellen gör. Detta synsätt kan leda till att de verkliga möjligheterna inför framtiden kan iakttas samtidigt som felaktiga vägar blir tydliga. Människan har medvetande och kan ta ansvar, men är inte fri att agera utanför de naturgivna ramarna för hennes existens.

Detta radikala synsätt ser jag dessvärre inte mycket av. Den finns i Arne Næss´ ekosofi som en fundamental grund. Den kan också noteras hos enskilda människor i vår kultur, och hos en del andra kulturer, men är i övrigt rätt frånvarande. Även i miljörörelsen.

Att gå till botten med den grundläggande synen på människan och hennes villkor på Jorden är nödvändigt. Åtminstone nu när, vi ser miljöproblemen samla sig till globala förändringar som ingen kommer undan, och där till och med klimatet ändras beroende på människans verksamheter.

Enligt min mening har således miljöorganisationerna försummat att göra denna grundläggande tankeförändring. Jag anser att även de hänger kvar i det industriella tänkandet. Det leder dem till att engagera sig i sådana lösningar på miljö- och resursproblemen som också ligger inom ramen för detta. Detta leder till förslag som kortsiktigt kan ge vissa fördelar, men som inte ifrågasätter de anspråk människor har på vad naturen skall kunna leverera. Det existentiella nytänkande som behövs verkar inte komma från det hållet. Detta är kanske inte så förvånande ändå. Miljöopinionen har ju vuxit fram som en reaktion på det industriella tänkesättets värsta konsekvenser. Det kan te sig naturligt att avhjälpa dessa, men risken finns att man fångas av det närliggande och inte mäktar med den grundliga omprövning som krävs.

Som ett exempel kan man använda förkärleken för etanol som fordonsbränsle. Redan på ett tidigt stadium stod det klart att etanol aldrig kan bli någon ersättning för fossila bränslen. Helt enkelt därför att problemet är att vi har en alltför omfattande bilism. Att ändra samhällsstrukturen är det primära. Vilka bränslen vi använder för återstående trafik är sekundärt. Ändå finns det massor av miljöengagerade människor som tycks tro att etanol som fordonsbränsle är något bra. Min tolkning är att man inte tagit det nödvändiga tankemässiga steget, utan fortfarande ser människan som stående utanför naturen.

Andra exempel: Naturskyddsföreningen hade ett projekt som handlade om en grundlig omprövning, ”Lättare packning”, men det lades ner och försvann. Den grundläggande kritiken mot exempelvis skogsnäringens och utsjöfiskarnas totala brist på förståelse för vad som krävs för att ta långsiktiga hänsyn saknas i stort. Dessa näringar vidtar smärre förbättringar inom ett rådande mönster av rofferi. Mentaliteten är kolonial. Man tar det man behöver och ser inte ens andra aspekter än de egna. Här kan man verkligen tala om behovet av synvända, men sådana krav ställs av enskilda miljöengagerade människor, och inte av den organiserade miljörörelsen.

Jag skulle gärna se ett systematiskt samarbete mellan ekofilosofer och miljörörelsen. Ur detta skulle en ny förståelse kunna utvecklas inom miljörörelsen för att dagens problem inte är av teknisk, ekonomisk, eller organisatorisk art, utan av existentiell natur. Det vill säga handlar om den individuella och gemensamma tolkningen av tillvaron. Ur en sådan samverkan skulle säkerligen en pånyttfödd, radikal och betydande miljörörelse utvecklas.

Intressant? Läs även andras åsikter om Ekosofi, Arne Næss, Etanol,Naturskyddsföreningen, Industrialismen, Miljörörelsen